Rök-stofvan, som fordom alltid stod solrätt, d. v. s. i norr och söder, var enkelt sammansatt af på hvarandra lagda och i hörnen groft hopknutade rundtimmer, bål-timmer, utan dymlingar eller annan inre förbindelse de olika stock-hvarfven emellan. Takresningen var af läkten, stödda emot en längs öfver stofvans midt gående rygg-ås, som hvilade på höga gafvel-rösten. Sjelfva taket var af näfver och klädt med torf. Ingången var alltid på gafveln och åt söder; den bestod af en låg timrad dörr, sammanhållen af tvär-träd, som fingo namn af reflar, och hängde på dörr-krokar af sjelf-vuxet träd. Takresningen fortsattes ett stycke fram öfver dörren, och bildade en öppen veranda, som fick namn af skjulet. Detta skjul sammanhölls ofvantill af en tvär-bjelke, som stöttades af tvänne stolpar. Den gamla gotiska rök-stofvans grundform företer således en märklig öfverensstämmelse med de äldsta grekiska byggnaderna, med deras öppna portik och fristående kolonner.
Rök-stofvans inre anordning var lika enkel. Elden brann i äldsta tid midt på jord-golfvet, i en håla, som var kringlagd med stenar. En sådan kölne-stad eller eld-stad fick namn af äril eller grufva, aske-grufva. Röken dref ut genom en öppning i tak-resningen, som kallades rökhålet och som tillika tjenade att insläppa dagen. Rökhålet kunde tillslutas utifrån medelst en enkel fall-lucka eller lämm. Utom genom rökhålet, dref röken äfven ut genom dörren och genom små hål å väggar och gafvel-rösten. Dessa hål fingo namn af gluggar, vindhål, vind-gluggar, vind-ögon.
