Åbyggnad af tillfällig eller af fastare beskaffenhet uttryckes, enkelt eller i sammansättning, med orden: kojt (ɔ: jordkoja), röckle, röckla (ɔ: fallfärdig hydda), flake (ɔ: öppet lider, täckt med granbark), bod (ɔ: tillfällig byggnad), billa (ɔ: boning, byggnad; Vispe-billa f. ɔ: geting-bo), tun (ɔ: inhägnad gårds-plan), toft (ɔ: tomt), torp, by, bygd, gård, stuga, hus, hof (ɔ: guda-hus, kungs-gård), borg.
En fast jord-besittning, med rätt till köp och till arf, uttryckes ändtligen i gård-namn, sammansatta med orden: köp (f. ex. Yxna-köp ɔ: en gård som blifvit betald med oxar, jfr. § 152), lösa (ɔ: jordlott, som en bland arfvingarne löst sig till af den samfälda arfve-jorden, f. ex. Skägga-lösa), lef, löf, (ɔ: qvarlåtenskap, f. ex. Vederslef, Skatelöf). Detsamma gäller ock om alla de wärendska gårdar, hvilka ännu gömma gamble stubbens och hans slägts ärftliga ättenamn, vare sig genom aflednings-ändelsen -inge, -unge (f. ex. Bledinge, Wrankunge), eller i sammansättning (f. ex. Gylte-boda, Hane-holm o. s. v.). Vi hafva ock redan i det föregående (§§ 22—25) allmänneligen redogjort för hela denna klass af sammansatta gård-namn.
Anmärkas bör, att de äldre gård-namnen i allmänhet äro satta i genitiv plural-form, således med ändelse på -a, såsom: Skeda, Tveta, Tofta, Mada, Asa, Måla o. s. v.
§ 160. Hufvud-byggnaden inom Man-gården var i äldsta tid en låg, fristående byggnad af aflångt fyrkantig form, hvilken fick namn af Stofva, Stuga; men som i yngre tid blir omtalad under namn af rök-stofva eller rök-stuga.
