äfven inhyses-hjon och almose-tagare, som begärde en ligg-plats öfver natten. Den trånga uppgång eller trappa, som ledde dit upp, fick namn af ugns-trappan.
Framom grufvan, ifrån henne skild genom mellanmuren och med mynningen vänd emot stofvans sydvestra hörn, var uppförd en stor spis, som således var framskjuten på grufvans äldre plats, nära midt i rummet. Spisen var uppmurad af gråsten och ältad lera, hvars bind-kraft ökades genom inblandadt svina-to. För större prydlighet öfverströks han utvändigt med hvit lera, som hette att hvit-lera spisen. Sjelfva spisel-mynningen var af ansenlig storlek och bildade ett mur-hvalf, hvars framskjutande hörn stödde sig på en grof träd-stång, kallad eld-stången. Spisens botten, som var upphöjd ungefär en fot öfver golfvet, utgjordes af en flat gråstens-häll, som fick namn af spis-hällen. Sjelfva ärilen eller eldstaden hette fyren.
Öfver spis-muren, som alltmera smalnade uppåt, reste sig skorstenen, uppmurad af gråsten och gående upp igenom taket invid rygg-åsen, på samma ställe der den gamla rök-stofvan hade sitt rök-hål. Skorstenen mynnade högt öfver tak-resningen med en s. k. pipa, skorstens-pipa. För mera styrka och till skydd emot regnet, var pipan stundom utvändigt beklädd med bräder, sammanbundna med vidjor. Pipan kunde ofvanifrån tillslutas medelst ett tak-spjell af ålderdomlig anordning. Detta spjell bestod af en fyrkantig bräda eller ock af en flat stenhäll, som ännu bibehöll sitt gamla namn af lämmen, och var fästadt vid yttersta ändan af en lång stång eller