vågbalk, kallad spjell-stången. Spjell-stången hvilade i en stadig träd-klynna, som utgick ifrån rygg-åsen, och dess längre häf-arm lopp fram öfver taket nedom mull-åsen, så att han kunde beqvämt fattas ifrån marken. Spjellet sköttes således utanför stugu-dörren, antingen lämmen skulle nedsläppas öfver pipan, eller uppvindas, hvarvid spjellet hölls öppet, genom att fastbinda spjell-stången med ett tåg vid stuguväggen. De gammaldags tak-spjellen betecknas derföre, i en wärendsk gåta, med följande omskrifning:
Hästen står i stallet;
lägger svansen på taket.
Anmärkas bör dessutom, att, när i gamla tider tjufvar bröto in i husen, för att borttaga bondens dyrbarheter, som mest förvarades uppe i tarren på vinden, skedde det, enligt domböckerna, oftast på det sättet, att de »nedbröto skorstenen öfver taket, nedom spjellet, och kröpo så in och borttogo godset».
I vinden, eller högt upp i sparr-verket nedom rygg-åsen, hade låg-stofvan på sol-sidan en fyrkantig öppning, likasom skorstenen, bildad genom förändring af rökhålet i den äldre rök-stofvan. Denna öppning hette i forntiden vind-öga, och tillslöts, likasom det gamla rök-hålet, med en lämm eller fall-lucka. Tidigt begynte man dock, att i vind-ögat insätta en hinna, gjord af det utspända mellan-gärdet hos ett slagtadt fä-kreatur. En gammal wärendsk gåta omskrifver derföre hinne-fönstret på följande sätt:
Lilla, hvita skinne,
hälftena ute och hälftena inne.
