sin plats under långsätet. Var stolen försedd med ett ryggstöd, styre, gjordt af en enkel bräda, heter han i Wärends-målet en styre-stol. Sådana styre-stolar förekomma än i dag, i wärendska bondhus, af alldeles samma form som konunga-stolen i en gammal svensk lag-kodex, hvars teckningar finnas återgifna bland illustrationerna till O. Rudbecks Atlantica.
Utom några sådana stolar förekom i de gamla bondhusen äfven ett litet lågt mat-bord, som fick namn af flacka-bordet, taflan eller ugns-bordet. Var flacka-bordet så anordnadt, att det kunde vikas ihop, då det bildade en halfrund stol med sitt styre; erhöll det namn af mat-stol eller bord-stol. När hushållet i hvardags-lag skulle intaga sina måltider, ställdes taflan i hörnet emellan norre-bänk och ugns-bänken, och de som icke här funno plats satte sig utomkring på stolar. Grytan kunde således beqvämt flyttas ifrån ugnen och sättas uppå bordet. När måltiden var lyktad, undansköts eller undanflyttades bordet, alldeles efter svensk medeltids sed. Vi erindra blott om gamla krönikans uttryck (v. 888) att
»borden wordo tha rasklika skutin»
ɔ: borden blefvo då hastigt undanskjutna. Redan i den äldre medeltiden hade man således rörliga matbord, hvaremot bänkarne voro väggfasta, såsom vi i det föregående visat.
Om qvinnfolkens rockar och väfstolar, hvilka bildade ett slags husgeråd i den gamla låg-stofvan, ha vi tillförene yttrat oss. Rocken var till en början fästad vid någon bänk; men gjordes längre fram rörlig. Väfstolen hade deremot sin gifna plats
