invid sönnre-bänk, der dagen föll klarast ned ifrån vind-ögat eller takfönstret.
Lika enkel och tarflig som sparra-stofvan på detta sätt visade sig i hvardags-lag, lika praktfull var deremot hennes utstyrsel vid alla stora högtider, och serdeles vid den gamla nordiska julen. Det hörde då till högtidens förberedelser, att hela stofvan skulle fejas och skuras i hvar vrå. Mur-kransen, gäll-stängerna och framför allt kron-stängerna, hvilka i likhet med väggarne gemenligen voro mörka af röken från stick-blossen, öfvertäcktes med långa smala linne-dukar, kallade häng-kläden, stång-hängkläden eller remsor, nedtill fransade med prydlig knytning, bjäfs, flätt eller ragg. Knytningen, som var flätad af väfvens vidbinda-ändar och efsingar, förekom härvid af mångfaldigt olika form, såsom: kroka-ragg, hjula-ragg, stolpa-ragg o. s. v. Alla bänkar, och förnämligast hög-sätet, kläddes med mjuka bolstrar eller dynor, och boss-kläden eller täcken i lysande färger. Dessa bolstrar fingo i Wärend namn af hyande, hyane eller putor, och brukades, såsom vi tillförene anmärkt, äfven att lägga på för-sadeln, när man ville begagna denne såsom rid-sadel. Höga bordet breddes med en duk, jula-duk, af lärft eller af sammanslaget linne och ylle, i kanterna prydd med knytning och nätverk. Färgen på denna duk var stundom hvit, stundom mångfärgad, och domböckerna omtala blå-randiga dukar. Hymningen eller takhimmelen öfver högsätet öfverspändes likaledes med en duk, i hvars midt fästes en halm-krona eller ett fög-ting, af halm-pipor, trädda på trådar och hopknutna till s. k. boningar af olika storlek. På
