som, buret närmast kroppen, lättare kunde tvättas, och således gjorde de eljest för helsa och snygghet nödiga baden till en viss grad umbärliga.
Den enkla utvecklings-följd, som vi här sökt påvisa, gör sig ännu öfverallt märkbar i våra äldre svenska folk-drägter, och serskildt äfven i den gamla Wärends-drägten, för hvars allmänna beskaffenhet vi här skola korteligen redogöra.
För att således börja med mans-drägten eller männernas ifares-kläder ɔ: ifärds-kläder, så buro männen, redan ifrån äldsta tid, omkring höfterna ett plagg, som i 1600-talets domböcker ännu blir omtaladt under sitt fornnordiska namn brok. Broken i enklaste form var icke annat än ett löst skynke; men blef längre fram hopsydd till en kort, nedtill öppen kjol eller kolt, sådan som ännu förekommer hos berg-skottarne. Han förfärdigades af oberedda eller beredda skinn, och vi erindra, hurusom konung Ragnar, långt fram i ett yngre skede af hedendomen, ännu bar en brok af ludet skinn. Under medeltiden hopsydde eller afdelade man broken äfven nedtill, och lade honom omkring höfterna i vida veck och rynkor; men utan att väsendtligen ändra hans ursprungliga beskaffenhet. I stället för den gamla skinn-broken begynte man nu äfven nyttja brokar af vallman och andra tyger, ofta veckade med tyg af annan färg, hvaraf adjektivet brokot i betydelse af mångfärgad. Ännu i början af 1600-talet omtalas dock i Wärend brokar af skinn, och det är äfven först vid denna tid som man begynte göra detta plagg något sidare, då det erhåller namn af byxor.