skjortan med en krage af en tvärhands bredd, artigt sydd och stickad och nedböjd öfver axlarna. Och samma år, 1749, brukades i Kinnevalds härads södra fjerding, skjortan mycket utkrusad för händerna, dels på linningen, dels i alla rynkor, och likaledes på kragen. Hals-dukar voro deremot ännu okända, och begynte först vid sistnämnde tid att allmännare brukas.
Ben-kläder synas först under medeltiden hafva kommit i allmännare bruk, och ännu för en mansålder tillbaka gingo männen hela sommaren barbenta, åtminstone i hvardags-lag. I början af 1600-talet bli dock ofta omtalade ett slags åtsittande ben-kläder, som fingo namn af hosor, husor. Dessa benkläder gjordes så höga, att de kunde dragas upp under broken, der de fästades medelst band, kallade hose-band. De förekommo vanligen sydda med hose-spetor (ɔ: stickade med strump-stickor), då de få namn af sticke-hosor. — Sticke-hosorna hade, vid hälen och upptill på sidan, kilar, sydda med s. k. vrång-gångar, och af hvilka den nedre kallades häl-kil och den öfre kron-kil. — Eller ock voro hosorna sömmade af Engelsk, då de omtalas såsom Engelska hosor, och voro af omvexlande färg. Domböckerna tala således om röda, blå, svarta och gröna engelska hosor. Strumpor, som i Wärend brukas mycket långa, bibehålla ännu sitt gamla namn af hosor. Deras nedersta del, eller sjelfva strump-lästen, vanligtvis med sula af skinn, heter i landets mål hose-fötet.
I hvardags-lag och om sommaren gick man i äldre tid barfotad, såsom ännu är lands-sed hos den fattigare klassen. När omständigheterna så kräfde,
