brukade man dock äfven skor, sockar, eller stöflar. De ännu brukliga trä-skorna hafva, i enklaste form, förmodligen varit länge i landet brukade, och tvänne lätta träd-bottnar, bundna under fötterna, när man går öfver gung-flyn och sanka mader, heta ännu mada-skor. Eljest band man sig i äldre tid skor af näfver, gjorde dem senare af skinn med näfver-bottnar, och slutligen af skinn med läder-sulor. Skor med näfver-bottnar få derföre ännu i Wärends-målet heta näfver-skor, till skillnad ifrån läder-skor eller skinn-skor. Till hosorna, och när egaren ville uppträda i all sin glans, brukade man s. k. låg-skor. Dessa gjordes år 1749, i Wierstads socken, »rundade frammantill, och på sidorna med stora hål ringade, ofvanpå genomhuggna med små hål, att strumporna (ɔ: hosorna) desto bättre måtte synas. Skobottnen tjock, interfolierad med näfver, på hvilken en röd klädes-sula lyste i kanten. Sko-bottnen inunder beslagen med jern-sinkor, såsom små hästeskor. Sko-banden af blått skinn, i ändarne beslagne med bleck och knutna öfver skon i lycka.» Äfven i Stenbrohult brukade man på samma tid skorna utringade, med tjocka näfver-bottnar och smala klackar, skodda inunder med jern-sinkor.
Stöflar, hvilka någongång omtalas i domböckerna, brukades förnämligast under resor och på färd-vägar. Å den ena stöfveln spände man då en sporre, som enligt sägen var i äldsta tid förfärdigad af en soltorkad, klynnig ene-rot. Ännu år 1749 redo Urshults-bönderna med blott en enda sporre, denne likväl af jern. Bevis kunna dock hemtas ur domböckerna, att man i andra delar af Wärend redan
