alltid gingo i sina lif-stycken, tröje-lösa, uppträdde likväl aldrig i brud-huset utan med hatt. Hattens bärande tjenade således i den gamla gotiska folkseden att utmärka så väl tillfällets vigt, alfvar och betydelse, som den frie mannens fulla känsla af sitt eget anborna värde. Denna tanke ligger ock till grund för det gamla svenska tale-sättet att vara karl för sin hatt.
Wärends-sägnen ihågkommer ännu en tid, då våra gotiska förfäder brukade stora, vida hattar, flätade af ene-spån eller af sälge-rötter. I senare tid gjorde man sig hattar af filt, och man finner i domböckerna exempel på att bönderna, ännu i början af 1600-talet, satte en fjäder i hatten till prydnad. Vanligaste prydnaden var dock ett enkelt färgadt band, som knöts omkring hatt-kullen, såsom år 1749 var folk-sed i Urshult. Det mest karakteristiska för dessa gammaldags hufvud-bonader var likväl deras sida och vida skyggen, hvilka hängde ned på axlarne, så att de skyggade hela karlen. Hattar af detta slag hafva ännu i vår tid varit burna af gamla bönder, så väl i Urshult, som i Unnaryds socken.
Öfver de lif-kläder, som vi ofvan beskrifvit, bar man vid alla större tillfällen en tröja, manna-tröja af skinn, vallman eller kläde. Tröjan hade upptill en krage, som skyddade halsen, och nedtill skört, tröje-skört, tröje-flikar, som föllo ett stycke ned öfver broken, och hvari stundom voro fickor eller snapp-säckar. Tröjan hopfästes framtill medelst hakar och mårnor (ɔ: häktor och hyskor), gjorda af ståltråd.
