vid början af 1600-talet spände sporrar å båda fötterna.
Vid snöfall och stark köld om vintren, drog man öfver skor och hosor ett slags grofva ytter-strumpor, kallade sockar, snö-sockar. Stickade af get-ragg, fingo de äfven namn af ragg-sockar. Sådana ragg-sockar voro ännu för en mans-ålder tillbaka allmänt brukliga i Markaryd och andra socknar nere vid gränsen.
Såsom betäckning för hufvudet, och för att fasthålla det långa, öfver hjessan benade håret, brukade man hemma i stofvan och i hvardags-lag en liten rund lufva, picke-lufva, eller hätta, batt-hätta, topp-hätta, af skinn eller vallman. Om vintern utbyttes denna lätta beklädnad emot en for-hätta (foder-hätta), af skarlakans-rödt kläde, fodrad med lo-skinn, och försedd med s. k. flack, hätte-flack, som efter omständigheterna kunde vikas upp eller dragas ned. Vid alla större tillfällen brukade man likväl hatt på hufvudet, såsom den frie mannens heders-prydnad. Vid de gamla gillena sutto således männen alltid med hatten på, och togo först af sig hatten eller hättan, när de skulle minne för sig göra. Vid de gamla brölloppen gick brudgummen in i kyrkan med hatten på hufvudet, och aftog honom först i brud-stolen, der hatten tillika med vapnen höfviskt emottogs af en uppvaktande brudsven. Vid brud-dansen, när brudgummen dansade med sin brud, måtte han alltid först taga hatten på. Sammaledes ock svärfadren och de öfriga slägtmännen; till och med presten måtte icke dansa bruda-dansen, utan att hafva satt brudgumma-hatten på hufvudet. Värdarne, som vid de gamla brölloppen
