utan att föra sin yxa på armen eller i handen. Detta gällde till och med för hafvande qvinnor, hvilka ännu i manna-minne alltid gingo med yxa. Och rådfråga vi landets domböcker, så finna vi på hvarje sida, hurusom bonden vid början af 1600-talet alltid medförde sin yxa och andra vapen, icke blott till skogen och på åkern, utan ock till gille och gästabud, ja, äfven till kyrkan. Visserligen ansågs det nu mera passande, att bortlägga vapnen vid inträdet i förstugan till gilles-huset, eller i våken-huset till kyrkan; men ännu i konung Carl XI:s tid förekom mångenstädes, att en hop vilda sällar, efter medeltids-sed kommo in i Guds hus med yxor, bössor och fulla vapen, dem de sedan lade ifrån sig i kyrko-bänken. Detsamma inträffade ock öfverallt vid de gamla gästabuden. Till och med presterna gingo hemma på sina presta-gårdar väpnade med yxa, och inför Konga härads-rätt vittnades, d. 3 Febr. 1615, hurusom presten i Hofmantorp, Herr Lars (Björnson) »kom gångandes ifrån sin qvarn och hade en yxa i handen och var vred», när han först kom i tvist med sin stätte-granne, höfvidsmannen Anders Hångeson.
Under senare århundraden utbyttes den tunga yxan först emot en lättare yxa, småningom förvandlad till en käpp-yxa, prydligt skodd med messing, och sedan emot en krycke-käpp, som bäres på samma sätt som yxan och ännu till en viss grad bibehåller hennes ursprungliga form.
Ett annat af ålder brukligt hugg-vapen var svärdet. Såsom icke användbart, utom blott för striden, bars detta vapen företrädesvis af höfdingar
