och förnäma män. Det förekommer ock talrikt ibland landets jordfynd, någon gång af ovanlig beskaffenhet. Sålunda hittades år 1865, i ett stenkummel vid Blädinge, ett jern-svärd utan parér-stång, till formen liknande de äldre stick-svärden af brons. Samma år hittades, vid Ryd i Agunnaryd socken, ett hugg-svärd af jern; men med fäste-knapp af brons o. s. v. Ännu i början af 1600-talet voro svärden icke komna ur bruk hos de wärendska bönderna, utan omtalas flerestädes i landets gamla tingshandlingar. Vid sidan af svärdet, d. v. s. det gammal-nordiska hugg-svärdet, förekommo dock vid denna tid äfven yngre former af samma vapen. Domböckerna omtala således stick-svärdet, uppstekaren, värjan, och sabeln, krok-sabeln eller Ryssa-sabeln. Med det allt mera utbildade stånds-väsendet ansågs äfven nu opassande för bönder, att offentligen bära svärd, hvilket vapen serskildt förbehölls åt de högre stånden. Kinnevalds härads dombok för år 1609 anmärker derföre ogillande, hurusom »Håkon i Kleckninge, en slätt bonde, bär sabel i gästabud, hvilket är emot lagen».
Af det uråldriga svenska bruket, att i likfärder högtidligt föra den dödes banér, sköld, harnesk, hjelm och öfriga vapen, för att sedan krossa dem och antingen kasta dem på bålet eller nedlägga dem i grafven, har intill senare tid bibehållit sig plägseden, att i liktåget efter en krigare medföres svärdet liggande på kistan, för att sedan brytas sönder och upphängas på kyrko-väggen (jfr. § 122).
Äfven spjutet har i Wärend länge bibehållit sig såsom folk-vapen. Wärends-bonden uppträdde
