således, ännu i början af 1600-talet, gerna »med ett spjut i handen». Besynnerligt nog, ha vi likväl aldrig i domböckerna funnit exempel på, att man användt spjutet till kast eller styng, utan blott till slag, såsom ett annat hugg-vapen. År 1617, om vintren, blef Jahan Skyttes tjenare och djura-skytta, på vägen till Wexiö marknad, »slagen öfver hufvudet med ett spjut». År 1618 öfverföll en bonde sin vederdeloman på Lenhofda marknad, och »slog honom tu slag med ett spjut». År 1621 förekom i Uppvidinge härad, att Nils Olsson i Kielleflaga hotades af en fogda-tjenare med dragen värja. Då sade Nils: »jag skall taga min badstugu-stake och gå ut till honom». Men badstugu-staken var ett långt spjut, som han så kallade. Och de slogo tillhopa med värjan och spjutet och gåfvo sig med hast in under hvarandra o. s. v.
_s231.jpg)
Spjutet, som genom sin tyngd blef besvärligt att föra, utbyttes efterhand emot en lång staf, som, i likhet med spjutet, alltid gripes med handen ifrån sidan och vid gående föres upprätt, med en sirlig utåt svängande rörelse. Vid de gammaldags bond-brölloppen inträdde brudgummen alltid i kyrkan med hatten på hufvudet och en sådan lång staf i handen. Sedan han kommit fram till brud-stolen, öfverlemnades hatten och den långa stafven med mycken högtidlighet åt en uppvaktande brud-sven, som tog
