af jern voro således i landet brukliga ännu under de första Wasa-konungarnes regering.
_s237.jpg)
Det vapen, som hos de krigiska skogs-boarne framför andra omtalas och längst bibehållit sig i bruk, var dock knifven, ömsom använd såsom slöjd-verktyg, måltids-knif och strids-vapen. Han omtalas i landets mål och i domböckerna under olika namn, såsom: stubba, tälje-stubba, Gynnåsa-stubba, Finna-stubba, tälje-buss, knif, tälje-knif; men förekommer äfven såsom dart och puniart (ɔ: dolk). Knifvens olika delar heta i Wärends-målet: udd, egg, blad, tång och skaft. Han bars gemenligen hängande vid en remm i bältet, instucken i en skida af skinn, kallad slid, som stundom hade ofvantill en serskild betäckning, hvilken får namn af hatt. Sliden uppbars af en prydligt arbetad hake eller messings-krok. Hela vapnet med slid och hake får i Wärends-målet namn af ett knifva-tyg.
De gamla blodiga slagsmålen i denna del af landet utfördes hufvudsakligen med knif, och få derföre äfven namn af knifva-byten. I Wärend brukade man vid dessa strider blott en enda knif, som fördes i högra handen; men i Finveden träffa vi spår af en gammal folksed, att i knifva-tyget bära två knifvar, hvilka under striden fördes en i hvarje hand. Vid slagsmålet i Näs, af Sunnerbo härad, år
