1611, tog först Eskil ett par knifvar och ville ha stungit Peder Börgeson. »Då ryckte Jöns Månsson två knifvar af sin slida, och stack rätt fram, och stack Eskil i låret» o. s. v.
Seden att bära knif har i Wärend länge bibehållit sig, serdeles i södra fjerdingen af Kinnevalds härad. Hela denna fjerding blir derföre ännu ofta omtalad under namn af Knifva-bygden, och dess befolkning får hos sina grannar heta Knifva-herarne. En slags-kämpe med knif får i Wärends-målet heta en ifver-knif.
Den wärendske skogsbon uppträdde på detta sätt, icke blott under medeltiden utan långt fram i en nyare tid, fullrustad med vapen, beräknade så väl för striden på afstånd, som för det egentliga vapne-skiftet, och slutligen för handgemänget, när de kämpande »kommit i halsarne samman». Visserligen hade gamle konung Göstaf, i den s. k. Wexiö stadga, strängeligen befallt, att: »Ingen skall djerfvas bära arborst eller annor vapen till tings eller gästabud, köpstad eller kyrko: Hvilken det gör efter denna dag, då hafve förbrutit arborst eller värjo som han bär, och 40 mark för konungs förbud. Väl må han det bära i varga-skall och ickorna-skog; hvem det eljest bär, böte som sagdt är». Men, såsom vi ofvan funnit, hade denna stadga ännu ett århundrade derefter icke förmått bryta den gamla, i landets förhållanden grundade folkseden. När Wärends-boarne, under konungarne Carl IX och Gustaf II Adolf, allmänt uppträdde med bössan på axeln, yxan på armen eller spjutet i handen; med svärdet vid sidan, och hammaren,
