kom in i Svens stuga i Backaryd, »bad Sven honom gå till bordet, det han ock gjorde, och satte hammaren i fyren». Likaledes när Jöns i Hamneda kom in i samme Svens stuga, och denne satt i sitt högsäte, »bad Sven att Jöns ville gå till bordet, det han också gjorde, och satte svärdet i fyren».
§ 170. Qvinno-drägten hos Wärends-folket, såsom hos andra gotiska stammar, har naturligen utbildat sig i samma ordning och efter samma lag som mans-drägten, hvarmed densamma i äldre tid synes ha noga öfverensstämt. De äldsta qvinno-kläderna voro således af skinn, och bestodo af en kort, nedtill öppen kjortel, som bands omkring höfterna och föll nedom knäna. Denna kjortel, som således nära liknade den af männen burna broken, ehuru längre och sidare, bibehåller ännu i Wärends-målet sitt forntida namn af ett skört; ordet tydligen af samma härledning, som den i mans-drägten brukliga skjortan.
Ofvan om skörtet buro qvinnorna i forntiden omkring lifvet ett s. k. lifstycke eller öfverlif, utan ärmar, och deröfver en skinnpels af get-skinn eller annat pels-verk. På benen drog man röda hosor, sydda af ull eller annan tonad, och på hufvudet en röd lufva, hvilken omtalas ha varit »vid, som ett gryna-såll». Skorna voro höga, hopfästade med remmar, och hade bottnar af näfver med en hög spetsig klack, »så att der de gingo, var det som om man hade påtat i jorden med en stor käpp».
Hela denna äldre qvinno-drägt, som således på det allra nogaste öfverensstämde med den gamla
