med tjocka näfver-bottnar, smala klackar, och skodda inunder med jern-sinkor. I Wierstads socken, 1749, brukade qvinnfolken skor, som voro framtill rundade, på sidorna med stora hål ringade, ofvan genomhuggna med små hål, att strumporna desto bättre måtte synas. Sko-bottnen tjock, med mellanlagd näfver, hvarå en röd klädes-sula lyste i kanten; inunder beslagen med små jern-sinkor, såsom små häst-skor. Sko-banden af blått skinn, i ändarne beslagna med bleck och knutna öfver skon i lycka.
På händerna drogos vantar eller handskar, lysande af mycken påsydd grannlåt.
Hufvudet hölls af de unga flickorna obetäckt; håret skedadt, eller benadt öfver hjessan, och i hvardags-lag lindadt med ett rödt band samt lagdt i krans omkring hjessan. Vid högtider brukade man håret tippadt med glitter-band och bårdor. I Urshults socken flätades håret med mångfärgade band, af hvilka fem eller sex hängde nedåt ryggen. I Wierstads socken (1749) hade flickorna håret »tippadt bak i nacken, först med ett rödt band, sedan med ett gyllenduks-band och ytterst med en svart sammets-bårda, hvilken bårda var på ändarne besydd med ett silfverglitter-band. Alla ändarne af banden hängde ned till skulderbladen. Öfver hjessan låg ett silfverglitter-band, som var intippadt och uppehöll tippningen, hvilket äfven nedhängde hela tvärhanden på fästemöarne; men icke så långt på de andra».
Hustrurna måtte deremot icke gå med bart hufvud; enligt den allmänt gängse folktron, att om
