kufvade råa urfolk. Man säger derföre ännu om den som går i tungt arbete, att han släpar som en träl. En art Hypnum, växande å ytterst magra ställen, kallas af folket för träla-moss, och gifver oss således en bild af de gamla trälarnes jord-bruk. Ordet trälagtig betyder ännu i Wärends-målet detsamma som lågsinnad, lågtänkt, och att trälgå någon är att envist hänga efter någon med tiggande och böner. En qvarlefva efter forntidens träldom röjer sig ock än i dag i det omätliga afstånd, som i Wärend skiljer trälarnes afkomlingar, de obesutna backstugu-sittarne, från den besutne och jord-egande dannemannen.
Trälarne voro, enligt gammal wärendsk husrätt, underkastade kroppslig bestraffning. Våra domböcker nyttja derföre ordet trälbärja (impf. trälbar, præt. trälboren) i betydelsen af att mörbulta, slå någon brun och blå, och hopställa flerestädes ordet trälboren med uttrycket »lamb-slagen och illa hamblader». Att trälbärja en fri man ansågs ännu in på 1600-talet för vanhederligt.
I en jemförelsevis yngre tid voro hjonen i ett wärendskt hushåll för det mesta »lagstadda hjon». Härtill hörde då, att de blifvit lagligen fästa eller städslade, hvilket borde ske med faders och moders ja och samtycke. Städjan fick i den tidens språk namn af fäste-penning. Fäste-penningen för en legodräng uppgick, år 1618, till tre eller fyra öre penningar, och för en lego-piga till en mark.
Års-legan för en dräng blir i domböckerna omtalad under namn af hufvudgäld. År 1618 erhöll en lego-dräng i Upvidinge härad, utom
