hvilka hvarje kynnesman egde fritt förfoga, såsom sin personliga tillhörighet. Vid egarens död öfvergick likväl äfven lös-egendomen till samtlige kynnes-männen, såsom arf eller byte, af serskilda bytes-män delad i lotter, arfve-lotter, hvilka fördelades emellan arfvingarne genom lottkastning. Vi finna ock denna enkla grundsatts, om familj-egendomens samfäldhet, af ålder tillämpad i våra gotiska arfs-lagar, hvarvid, på sätt vi redan anmärkt, qvinnan i Wärend åtnjöt samma rätt som mannen, äfven i fråga om fast jord-besittning.
Såsom kynnet på detta sätt hade ifrån böljan allting samfäldt, så hade familjen ock en samfäld heder och ära, så att hvarje skam-fläck, som genom eget eller andras vållande träffade en af familjens medlemmar, lika och på samma gång drabbade alla de öfriga kynnes-männen. När derföre Per Bönisk, år 1618, vid gästabudet i Söder-Hässle, uppvisade en kedja, som han föregaf sig hafva fått af Elin i Lindeskruf, framhöll han kedjan icke för Elin sjelf, utan för hennes måg, sägande: »se, här är det som du och din hustru skola skämmas före!» Äfven bad han Mattis Eriksson säga Svens söner och mågar i Lindeskruf, att de ingalunda skulle tillfoga honom något ondt, »eljest skulle han låta dem se, hvad de skulle skämmas före». Skam eller förolämpning, tillfogad en kynnes-man, blef således en skymf emot hela familjen och undgick sällan att bli hämnad af denna familjs medlemmar.
Kynnes-männen, på detta sätt fästade vid hvarandra med oupplösliga och helgade band, delade i forntiden troget hvarandras faror och understödde
