och ännu så sent som år 1599 finna vi i Wärend exempel af den gammal-nordiska innebränningen, hvarvid man brände gården »med by och bonde, hustru och barn». I och med samhälls-skickets vidare utveckling öfverfördes likväl denna äldsta, gemensamma ansvarighet småningom på husbonden, såsom naturligen ansvarig för alla dem som med honom gingo å mål och mat och hvilka således stodo under hans husbonda-välde. När derföre Nils Olssons hustru i Kielleflaga, år 1621, hade öfverfallit och slagit fogde-tjenaren Jon Eriksson, »ville denne icke slå henne igen, utan ropade, bedjandes för Guds skull, att de ville skilja henne vid sig». Men så snart de blifvit åtskilda, trugade och undsade han Nils Olsson, »för hans hustru honom slagit hade». Likaledes, år 1620, när i Wierstads socken en frände till Jon Bagge i Skeppshult, som med honom gått å mål och mat, blifvit förvunnen att ha skjutit rå-djur, sakfällde nämnden icke förbrytaren, utan Jon Bagge sjelf, så att denne »efter vår allernådigste konungs och herres mandat, skulle utgifva i böter tre oxar, och sedan hålla upp till att låta skjuta djur».
I enlighet med denna primitiva uppfattning af natur-förhållandet emellan medlemmarne af samma familj, hade och kynnet hos de gotiska folken, ifrån äldsta tid, allting ihop eller gemensam egendomsbesittning. Barnen inträdde i sin rätt till denna familjens samfälda egendom, så snart de af hus-fadren blifvit upptagne och således lagligen erkända. Förvaltningen skedde ock för samfäld räkning, under hus-fadrens ledning, undantagandes lös-ören, öfver
