§ 176. All den jord, som af gamble stubben blifvit ifrån början instakad på den äldsta allmänningen, och som sedan blifvit af hans kynne samfäldt brukad, öfvergick vidare till hans ättemän, såsom ätt-lefve, ätt-löfve eller oskiftad ätta-jord.
Ifrån äldsta tid, och så länge de gotiska ätterna ännu uppträdde såsom halft nomadiska klaner, låg således all landets upptagna jord i samfälda och oskiftade ätt-lefven. Men under tidernas längd, och sedan man med boskaps-skötseln och svedjelands-bruket börjat förena äfven ett fast jordbruk, begynte man småningom skifta den del af ätt-lefvet, som förut brukades i hop såsom odal-jord. Denna skiftade odal-jord gick sedan i arf såsom arfve-jord inom ättens olika hushåll. Hvad som icke var odal-jord låg deremot ännu länge ihop och oskiftadt, såsom ättens samfälda betes-mark och skogs-mark. Denna instakade, men ännu oskiftade jord bibehöll således fortfarande sin karakter af ätt-lefve, och var en hela ättens gemensamma och osöndrade tillhörighet.
Spår af dessa för den gamla stamförfattningen karakteristiska egenheter, hafva länge bibehållit sig i den svenska jord-lagstiftningen. Då det nemligen icke kunde stå tillsammans med just dessa traditioner af samfäldhet inom en och samma ätt, att någon främling skulle ega del i ättens gemensamma ätta-jord, förbehöllo lagarne åt ätte-männen rättighet att kunna till sig lösa sådan jord, när hon gått i köp. Detta är således förklaringen af den lösningsrätt till arfve-jord, som ända intill senare tid varit förbehållen åt säljarens börde-män, eller närmaste
