i allmänhet rent konkreta beskaffenhet. Flera ibland dem uppträda ock historiskt, såsom namn på adelsätter under medeltiden. All anledning är då för handen, att dessa ätta-namn gömma hågkomsten af en på sin tid mägtig hednisk jord-adel och kämpa-adel, med anor gående tillbaka upp i den gotiska folkvandringen. Att en sådan förhistorisk adel en gång i landet funnits, lärer icke vara tvifvel underkastadt, enär den ännu ofta blir i Wärend omtalad under namn af Knapar, Knap-adel. Wexiö lands-tings beslut af år 1414 är ock underskrifvet, icke blott af tvänne riddare, utan ock af Jon Persson, Bænct Thomasson och Harald Larensson Knappo;[1] förmodligen knapar eller adelsmän. En gård i Wislanda socken heter Knapamoen, och en bond-slägt inom samma socken omtalades, ännu för trettio år sedan, under namn af Knape (Knapa-Lassen). Af Junkare, eller yngre privilegierade adelsmän, egde Wärend deremot ännu i början af 1600-talet knappast ett tiotal, och, enligt Krok, fanns år 1749 ingen enda »privilegierad man» bosatt inom Kinnevalds härads hela södra fjerding. De flesta af landets äldre adels-ätter hade således redan förut återvändt till folket. Men vi ega desto mindre skäl att betvifla deras fordna tillvaro såsom Knapar, enär jord- och krigare-adel, i denna enkla form, icke var annat än en naturlig utveckling af det gotiska ätteväsendet, och således öfverhufvud gifven redan i och med den allmänna familje-rätt, som låg till grund för det äldre gotiska samhället.
- ↑ Wieselgren, Smål. Beskrifn. II. s. 629.
