en vis sätt i en för hela slägten gemensam ätta-graf, har ock i Wärend och Finveden bibehållit sig längre än annorstädes. Tiohärads-lagen, som i sin närvarande form anses gå tillbaka till omkring midten af 1300-talet, stadgar straff för den som gräfver i en annans ätta-hög och sålunda störer hans fränders hvila. »Nw kan grafua a Ætæ högh annars. tha kan hin til koma som agifuer them sak firi frænde hins up toks» (Kr. B. 17: 1.). Ätta-högarne voro således vid denna tid lagda tätt invid hvarandra, i en christen ätta-hage eller kyrko-gård. Ännu senare, eller d. 13 Febr. 1611, innehåller Sunnerbo härads dombok en dom, enligt hvilken en man, vid namn Anders Gunnarsson, dömes ogild; men det blef hans »bröder och slägt efterlåtet att föra honom hädan och hem till sin ätta-hög i kyrkogården.» Och å åtskilliga wärendska kyrkogårdar förekommo gemensamma slägt-grafvar, under namn af ätta-högar eller ätta-grafvar, ännu för en mansålder tillbaka, likasom de, i Rydaholm, Nöttja och andra socknar af Finveden, förekomma än i dag. De erhålla här alltid namn efter den gård, der slägten är bosatt, så att grafven säges vara den eller den gårdens ätta-hög.
Af den styrka, som familje-banden alltid egt hos de gotiska folken, och af dessa folks äldre ofullkomliga begrepp om lifvet efter döden följer naturligt, att den fläck, som sålunda gömde ättens aflidna fränder, skulle af de lefvande bli betraktad med helig vördnad. Alla hittills bibehållna spår visa ock, att våra gotiska förfäder ifrån äldsta tid plägat hålla sin guds-tjenst och fira sina högtider, under bar
