äldste i slägten satte sig på stenar och skulle döma hvad straff han skulle ha. Var det så att han skulle dö, så hängdes han.» I verkligheten träffa vi ock ofta på eller vid den gamla ätta-högen någon forntida sten-sättning, af låga stenar lagda i ring; en sådan sten-sättning får då hos folket namn af en domare-ring eller ett domare-säte. Vanliga straff ifrån samma aflägsna tid synas eljest ha varit, att den brottslige blef förskjuten, utstött, utdrifven af den ätt han tillhörde, eller, om han fallit på sina gerningar, att hans lik icke blef jordadt i ätta-högen, utan begrofs, afsides från hans fränder, uti skogen.
När i tidernas längd ätten utbredde sig öfver ett större område, genom utflyttningar från den äldsta byn och upptagning af nya gårdar på allmänningen, synas de äldre förhållandena i regeln icke hafva undergått någon förändring. De utflyttande ättemännen slöto sig nemligen, så vidt möjligt var, till sina fränder i stam-byn, sökte derföre alltjemnt till sin gamla helgedom, och uppkastade gårdens nya ätta-hög på den gamla ätta-backen. Ätten eller byn utbildade sig på detta sätt steg för steg till en hednisk socken eller ett gäll, ordet bildadt af vb. gala, antingen för att uttrycka ropen vid de hedniska festerna, eller derföre att gället sammankallades, på samma sätt som bya-laget, genom tutning i horn. En sådan sammankomst af gället, för hednisk religions-öfning med offer-måltid, minnesdrickning och lekar, fick ännu i yngre tid namn af ett gille. Skedde den för gemensam rådplägning,
