slägt till Abramshult, »togo honom emot hans vilja och förde honom tillbaka dit pigan född var, och till Fagerhulta kyrka. Och presten fäste dem emot hans vilja och tvärt emot hans bejakelse. Och straxt han slapp utur kyrkan, gick han derifrån, och kom aldrig till den första, som de fäste honom vid emot hans vilja. Ty honom var på den tiden icke annat tillgörandes, än att han antingen skulle emot sin vilja fästa Kerstin Abramsdotter, eller blifva af hennes slägt ihelslagen».
Ätten, som på detta sätt samfäldt ordnade sina medlemmars giftermål, ansågs äfven förbunden att samfäldt understödja dem vid deras bosättning. En egen form af dessa understöd var den gamla, flerestädes ännu bibehållna folkseden, att vid alla bröllop skulle offras i brudskål eller gifvas brud-skänker. Dessa offer-gåfvor, hvilka efter bröllops-måltiden antingen högt utfästes af brudparets fränder, eller ock omedelbart nedlades i en på bordet framsatt skål, kunde inom rika ätter ofta uppgå till oväntadt höga belopp. De beledsagades då alltid af fyllda öl-skålar och glada tacksägelser, hvilka af brud-männen framfördes under sorl och glädje-rop. En annan form af dessa understöd var den insamling, som af obemedlade fäste-folk gjordes öfver hela socknen. Det var således ännu för några mans-åldrar tillbaka folksed, både i Wärend och i Finveden, att när två unga menniskor tänkte sätta bo, skulle fästemön, anförd af någon skicklig gumma, som utförde hennes ärende, på hösten gå omkring i socknen och begära hjelp. Sådan hjelp lemnades då gemenligen i tonad (ɔ: hampa, lin eller
