till fästemön, utan ock till hennes föräldrar, syskon och närmaste ättemän. De gamla brölloppen voro således fullständiga brudköp, så att bruden med gåfvor köptes utur den ena ätten och in i den andra. Hedern kräfde likväl, att artigheten besvarades medelst gengåfvor, hvilka efter samma grundsatts blefvo af bruden utdelade, icke blott till brudgummen, utan ock till hans närmaste skyldemän.
I sammanhang med den åsigt om giftermålet, hvilken på detta sätt gör sig gällande i den gamla ätts-författningen, betraktades ock kränkningen af ett till qvinnan gifvet äktenskaps-löfte, såsom en blodig skymf emot hela den ätt som hon tillhörde. Det blef då för slägten en heders-sak att utkräfva hämnd, derest saken icke kunde genom giftermål upprättas, och Uppvidinge härads dombok för år 1618 omtalar en hithörande karakteristisk tilldragelse.
Det hände sig omkring år 1612, att en dräng ifrån Upvidinge härad, vid namn Sven Knutsson, tog tjenst i Möre härad. Här ingick han förbindelse med en bond-flicka, vid namn Kerstin Abramsdotter, och gaf henne äktenskaps-löfte; men när saken blef röjd, gaf han sig undan till Upvidinge härad, der han tog tjenst i gården Abrahamshult i Elghults socken.
Så förgingo sex år, och Sven Knutsson ingick en ny förbindelse och tänkte gifta sig. Men saken var derföre icke glömd af hans förra trolofvade och hennes slägt; utan, vid första ryktet om Sven Knutssons otrohet, kommo Kerstins förvandter och
