vara rätts-lös. Denna rättslöshet, vid saknad af lagliga slägt-förbindelser, förklarar ock det förakt, som långt fram i tiden var fästad vid en okänd eller oäkta börd. Det förra uttryckes i våra domböcker med benämningarne känne-son eller hitte-barn; att kalla någon för kättare-unge eller hor-unge var ännu på samma tid det gröfsta af alla skymf-ord.
Var någon på en gång frändfallen och bosliten, så att inga bördamän ville eller kunde om honom taga vård, så egde han anspråk på hjelp af sin socken. Sådana fall voro dock i forntiden ytterst sällsynta, och detta uttalar sig redan i den ömkan, hvarmed tiggare någon gång omtalas i domböckerna. Man nyttjar då om dem sådana uttryck, som: »en gammal man och staf-karl» »en fälle-gammal stafva-karl», »en fälle-gammal tigge-budde», »en armling», »almose-kropp», »almose-folk och korsdragare», »ett Guds eländiga almose-folk».
§ 179. I enlighet med den gamla uppfattning af ätte-begreppet, som förband hela ätten till en samfäld enhet och gjorde ättemännen, i mån af närmare eller fjermare slägtskap, med hvarandra solidariskt ansvariga, ålåg det hela ätten såsom en helig pligt, att understödja sina ättemän vid hämnandet af en frändes dråp. Kynnes-männens blods-hämnd öfvergick på detta sätt till en hela ätten samfäldt åliggande slägt-hämnd, och den enskildes fejd blef en vidt utseende ätta-fejd. Denna kunde i äldre tid sällan biläggas, utan genom förmedling af hela häradet, såsom en flera ätter
