omfattande enhet, intill dess att hämnden slutligen, såsom allmän straff-rätt, öfvertogs af staten.
Spåren af det äldre uppfattnings-sätt, som betraktade dråp å ättemän icke såsom en samhällets allmänna, utan som en ättens enskilda angelägenhet, äro dock ännu vid början af 1600-talet fullt tydliga i vår lagskipning, och sjelfva grundsattsen blir någon gång utan tvekan öppet uttalad. I Albo härads dombok för d. 10 Aug. 1614 omtalas således en dråpare, som bekommit »ädel, välbördig Nils Stiernskölds försvarelse-bref hit till rätta, att stå slägtene till svars». Samma åsigt ligger ock till grund för den rätt att antasta och fånga dråparen, som lagligen tillkom icke häradet, utan slägten. Denna rätt blef ock på samma tid i reglen alltid utöfvad. Upvidinge härads dombok för d. 15 Juli 1615, anmärker i en sådan dråps-sak upplysningsvis, att »Thor med sin slägt hade fångat dråparen, vid pass ett halft år efter gerningen». När Jöns Uhrs söner i Hösjö, Sankt Johannis tid 1618, hade dräpt Halsten i Klasnetorp, så »drogo den dödes bröder och slägtingar vid S. Pauli tid upp i Tuna län, och fångade den ene dråparen, medan den andre gick vid skogen». I ett lejde-bref, utfärdadt å Kinnevalds ting år 1624, medgafs åt dråparne att gå igen till skogen; »men efter åtta dagar var våldgifvet den dödes slägt, att antasta och fånga dem, om de funnos i riket» o. s. v.
Ättens rätt till slägthämnd för en dräpen ätteman var således ännu i grundsattsen erkänd, om än icke lagligen utöfvad. Domböckerna visa ock på mångfaldiga ställen, huru djupt denna
