slägt-hämnd var rotad i folkets uppfattning af det gamla ätts-begreppet. I sådana fall, när ätten icke fann sig tillfreds med härads-tingets sätt att upptaga en dråps-sak, ansåg den sig derföre, intill dess att dom fallit, vara i sin goda rätt att taga slägt-hämnd, och ännu så sent som d. 23 Maj 1628 förekom på Kinnevalds ting, att den dräpnes slägt »lupo ifrån tinget och ingen dom förbida ville, utan hotade dråparen på lifvet». Icke sällan förekommer ock, att den dräpnes ättemän hvarken unnade dråparen frid till tinget, eller godkände den lejd som af tinget blifvit honom å konungens vägnar tillsagd. När således en stor-ättad ung man, vid namn Måns Ring i Säljeryd, vid Birgitte tid år 1617 blifvit i nödvärn dräpen af Per Jonsson i Högnalöf, så uppträdde, å Konunga härads ting d. 16 April 1618, hans »arfvingar, nemligen Måns i Esbjörnamåla, Jon Birgesson i Stenslanda, Måns Birgesson ibidem, Jon Gudmundsson i Säljeryd, både på sina egna vägnar, så ock fullmägtige på hela framfarne Måns Rings slägts vägnar å fäderne och möderne, och klagade, att Per Jonsson hafver ihelslagit deras slägt-man. Och dråparen går vid skogen och djerfves icke komma till svars för slägtenes hotan skull, oansedt honom på Konungens vägnar och nådiga behag tillbjudes lejd af tinget».
I sådana ytterliga fall, och »på det slägten må en gång komma till rolighet», återstod för dråparen och hans ättemän ingen annan utväg än att gå till Kongs, antingen genom att besöka konungen personligen, eller genom att vända sig till hans Befallningsman på Kronoberg. Här vankades
