hustru och barn eller anhöriga i upp- och nedstigande led, fick, såsom vi tillförene anmärkt, namn af hufvud-boten, hvaremot de belopp, som tillföllo den dräpnes bördamän och ättemän, bli omtalade under namn af vängåfvor, vänne-gåfvor. När således Jöns i Wahre, nyårs-dagen år 1617 hade dräpt Jöns i Tubbemåla, utfäste han i sjelfva hufvud-boten till den dräpnes hustru och barn: penningar och värde till 240 daler; men i vängåfvor till den dödes bröder 60 daler, utom böter till kronan 32 daler, till häradshöfdingen 7 daler och till häradet 7 daler. När Sven Svensson i Biellrehult år 1633 ihelslagit en dansk man, Mattis Andersson i Leberg, så, »medan hans slägt är här vid gränsen boandes, hafva de hotat Sven på hans lif. Derföre har han måst göra förlikning med hans slägt, som i Danmark boandes är, och gifvit dem i böter och vängåfvo 100 mark danske och en oxe.»
Fast-ställandet af det belopp, hvarmed ätta-böterna skulle utgå, var föremål för vidlyftiga underhandlingar emellan dråparens och den dräpnes ättemän. Dessa underhandlingar fördes vid serskilda möten, hvilka i domböckerna få namn af bota-stämmor, och voro förbundne med många svårigheter och mycket jänk (ɔ: jemnkning) å båda sidor. Af ett ställe i Konunga-härads dombok, för d. 3 Aug. 1618, ser man, att när bota-stämmorna voro satta, uppgjordes först om de serskilda bötes-beloppen, »sedan förordnades till hvar slägte-gren vissa löftesmän», hvilket hette att utfästa böterna. Slutligen utsågos »derhos vissa mjätesmän, som böterna
