uti persegla viss utfingo och utmätte». Dessa här uppräknade persegla voro de i landet af ålder brukliga god-värden, nemligen sölf, kläde, oxar, kor och vapen. Men utom de med allt detta förbundna svårigheter, inträffade lätt, serdeles när den dräpne tillhört en rik, och derföre stolt och hämndgirig ätt, att hans ättemän ställde sina anspråk på ätta-böter högre, än som dråparen möjligen förmådde utreda. Således när Påvel i Strånganäs, år 1614, hade i nödvärn ihelslagit Sone Öde och åtskilliga gånger tillbudit böter och förlikning, »var den dödes slägt obillig och ville icke låta sig tillfreds, med mindre dråparen ville dem utfästa en odräglig summa, nemligen öfver 2,000 daler». När Peder Folkeson, år 1589, »kommit i skada för sin broder» och gick vid skogen i sju år, gaf han åt sin broders hustru: 4 alnar Leisk, en ko, en daler penningar; åt hvardera af den dräpnes söner: 20 daler och ett pund koppar, en bössa och 4 alnar Leisk; samt åt hvardera dottren: 20 daler och ett pund koppar. Men han bekom likväl ingen trögder. I verkligheten finna vi ock, att ätta-böterna någon gång utgingo med belopp, hvilka, efter den tidens varu-värde, måste anses alldeles öfverdrifna. Således gaf Jöns Nilsson i Näs, i Sunnerbo härad, år 1611, till Ingerd Månsdotter i bot för hennes man: halfva vestra gården i Ramsnäs och dertill 218 daler i godvärde och reda penningar, samt ett par Ledisk-kläden. Konga härads dombok för 1618 omtalar en dråps-sak, der dråparen hade utfäst till den dräpnes fränder »och gifvit dem, alla tillhopa 1500 daler». Nils i Hensmåla,
