Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
343
§ 184. Skog-gång.

sin sak med böter. En dråpare underlät derföre icke, när någon möjlighet gafs, att gifva sig till skogen, taga skogen in, gå vid skogen, gå i skog och skjul, hålla sig i skogen och buskan, eller, som är detsamma, att fly häradet eller rymma land, och man finner till och med exempel, att en sårad dråpare lät bära sig ut i skogen på en bår. Någon gång blir sådan landsflykt honom ådömd genom laga dom, såsom när det heter, att »efter dråparen är på fria fötter, må han rymma land och aldrig få fred, förr än han njuter konungens nåder».

Men medan dråparen sålunda gick biltog, fridlös, saker på sitt lif, hände lätt att hans sinne förhärdades, så att han slutligen »ville inga nåder söka». Domböckerna gömma mångfaldiga sådana exempel. Om en skogsman vid namn Per Börgeson i Onsvalehult förekommer, att han hade dräpit två samborna bröder, utan att tillbjuda den ringaste bot eller förlikning, och om Nils Rob, en skogsman i Konunga härad, att han »i öfver åtta år gått som ett vilddjur i skogen, innan och utan gränsen, och aldrig tänkte på bättring». En sådan biltogaman eller biltog dråpare blef då till sist en stigman, eller skogsman i ordets värsta mening, lefvande af rån och rof, och utan annan lag än som låg i ändan på spjut-stången. Domböckerna nyttja härom uttrycken: att stiga till skogen, gifva sig med allone till skogen, gå skogsman, gifva sig till farligt sällskap.

En annan klass af detta farliga sällskap blir i våra domböcker omtalad, under namn af gor-tjufvar