Om några andra skogsmän heter det i Konunga härads dombok för år 1624, att »de hafva ock i deras landsflyktighet lidit mycket ondt och varit af många hatade och försmådde.» Med landsflykt eller skog-gång förknippades nemligen alltid föreställningarne om den yttersta nöd, hvadan ock dessa begrepp sammanfalla med hvarandra i det gamla svenska ordet elände, som ursprungligen betyder landsflykt.
Ibland ofrivilliga skogsmän eller lands-flyktingar, hvilka af ålder uppehållit sig på de wärendska gränse-skogarne, utgjordes flertalet af hvad domboken kallar biltoga dråpare. I alla de oräkneliga fall, när efter forntida sed vapnen blifvit öfrade (ɔ: lyftade), följde man nemligen i lag och folksed den grundsattsen, att »sår emot blånad voro ogilda; men döden gild». De kämpande kunde derföre efter hjertans lust vita hvarandra hugg; men måtte icke taga hvarandras lif. Skedde detta, så blef det i hvarje fall betraktadt mindre som ett brott, än som en olycka, hvilket äfven uttalar sig i folkuttrycken, att komma i manslag, komma i skada för någon. Men ifrån samma ögonblick inträdde, för den dräpnes ättemän, slägt-hämnden såsom en helig frände-pligt. Kunde derföre dråparen fångas »å flyende fot eller färska gerning vid liket», så var han lagligen hemfallen under ättens hämnd, vare sig sjelftagen eller ådömd på tinget. Lyckades han deremot undkomma, hvartill han sällan saknade hjelpare, så var han af lag och folksed hänvisad att söka skydd i skogen, tills han, under förmedling af sin egen ätt och af häradet, kunde försona
