fåre-ben. Och var bevisligt, »att dessa två åren hafva de icke vetat af någon annan skogsman än Håkon och hans parti, och är af mångom sedder, och efter honom funnos hyddor och eldstäder, der de hafva kokat stulen får, ätit och nött, och benen ligga till syne».
Emellanåt sökte skogsmännen sig äfven tillhåll hos bönderna, serdeles på enstaka och afsides belägna skogs-hemman, och funno der skydd hos den halfvilda och laglösa befolkningen. En skogsman i Albo härad, vid namn Elines Massen, hade således år 1628 sitt tillhåll hos Hvem-bönderna. År 1626 hade i Kinnevalds härad en man, vid namn Nils Jonsson i Stensmåle, blifvit dräpen med nitton dödliga sår af en ung sälle, Håkon Månsson i Jerngishult, och dennes fader Måns Erngislason. När saken förevar, hade dråparena bekommit »fri lejd att komma till svars på tinget och sedan i deras behåll igen». Men sedan de, enligt lejde-brefvet, blifvit förlofvade till skogen, våldgafs den dräpnes slägt att efter åtta dagar antasta och fånga dem, der som de kunde beträdas inom Sveriges gränser. Men till varning för allmogen i Urshults socken, skrefs af tinget en befallnings-sedel, att alla skulle akta sig för att hysa eller hemma förenämnde biltoga dråpare; hvilken sedel blef ifrån predikstolen förkunnad.
Något derefter erhöll den dräpnes slägt kunskap, att en man, vid namn Ynnar i Midingsbråte, hade Håkon Månsson i sina hus och honom födde och gömde. Då gaf sig slägten ihop att fånga dråparen, och kommo om natten till Midingsbråte. När de kommit i gården, upplät hustrun stufvo-dörren
