och tände upp (eld), och två af sakvalderna (målsegandena) stego in på golfvet, frågande efter dråparen. Härvid gjorde Ynnars hustru sig vred, sägandes att dråparen icke var i deras hus. Som de nu ville igenom en löndörr, som ledde till loftet der dråparen låg, stod Ynnar sjelf upp och gaf sig i försvar, och förbjöd dem att ransaka sina hus. Sålunda bröts han med dem så länge, att dråparen vaknade, fick kläderna på sig och kom till värjan. När nu de begge sakvalderna ändtligen kommit igenom löndörren och skulle löpa uppför trappan, stod dråparen uppe i loftet och sköt den ene af dem, vid namn Måns Gudmundsson i Vrångeböke, en tapper lands-knekt och rustmästare under kapiten Velom Man, och drabbade honom så, att han efter skottet aldrig rörde sig eller talade ett ord. Icke desto mindre tog den andre sakvaldern dråparen till hålls, intill dess de öfriga stallbröderna kommo och fångade honom och förde honom till Wexiö.
Det skydd, som skogsmännen på detta sätt rönte hos en del af befolkningen, egnades företrädesvis åt biltoga dråpare och förrymda knektar, hvilka städse voro mål för allmogens deltagande. En förare klagar derföre, år 1628, på Konunga härads ting, att »en förrymd knekt finge hjelp af alla bönderna; men han, som tjente Sveriges krona, fick ingen hjelp».
Vid den tidpunkt, om hvilken vi här närmast tala, voro dock skogsmännen redan till någon del undanträngda från det öfre landets skogs-trakter, och förekommo knappast i större mängd, utom på de
