Det rådande grund-draget i deras lynne var derföre, ända in på 1600-talet, ett vildt hedniskt trotts och ett öfverdåd som ville besegra allt. De äro således nästan alltid råns-män, och deras lidelser utbryta i öppet våld, utan att sänka sig till svek och förställning. Domboken tecknar dem ock på många ställen med rent hedniska karakters-drag. Om en biltogaman i Kinnevalds härad, vid namn Nils Pedersson i Rimsehult, heter det år 1621, att han var »en skalk och öfvergifven menniska, som icke hade den ringaste fara, hvarken för Gud eller verldslig öfverhet, utan gjort ondt på ondt; en Guds ords föraktare, som i många år ej gått till sakramentet, utom andra ogerningar med många hemgångar, oräkneliga slagsmål och perlemente». Om en annan beryktad skogsman, i Konunga härad, heter det år 1626, att »det är hela häradet veterligt, hvad för en arg bof och skälm Nils Rob varit, huru han gjort hemgångar och gårdsgångar, ihelskjutit oskyldig man, trugat mångom deras gods och egor ifrån, stulit och röfvat från mången man, och öfver åtta år gått som ett vilddjur i skogen, innan och utan gränsen, och aldrig tänkt på bättring». En rånsman i Konunga härad, vid namn Per Bönisk, blir slutligen skildrad i domboken för 1618, såsom »en Guds ords och de heliga sakraments föraktare, så att han uti åtta eller nio års tid sällan hafver varit vid kyrko; men aldrig hafver gått till Nattvarden, utan alltid fört ett ogudaktigt lefverne, med svärjande öfver alla måtto, så att en gudelig och betänkt menniska måtte sig för honom befrukta. Hafver ock föraktat
