presterna och deras råd, och gifvit dem många ök-namn, dem bannat och undsagt. Hafver ock ridit hem i gården till Herr Jöns i Hofmantorp, bedit presten gifva sig öl, efter det var hans kyrkoherde, och när han hade hotat och utbannat presten och icke förmådde mer dricka, bad han presten gifva sig en kanna öl, sedan han satt på hästen. Och tog öl-kannan vid midnatts-tid och red upp till kyrko-gården, svor och bannades, och uppmanade alla de djeflar han nämna kunde, och drack deras skål, och dem alla uppmanade, att de skulle slås med honom. Och när han länge hade ropat, kastade han ölkannan öfver kyrko-muren och bad dem göra sig besked; och dermed red sin kos».
Det sist anförda draget är karakteristiskt, likasom ock den öppenhet, hvarmed dessa vilda män, onödda och otvungna, bekänna sina ogerningar på tinget, utan minsta försök till bemantling eller undskyllan. När derföre Nils Blantingsson i Die, sårad och fången, blifvit år 1621 förd för rätta på Albo härads ting, »bekände han godvilligt sjelf sina missgerningar, och huru han, utan all hjertans ånger och bättrings betänkande, gjort ondt på ondt. Hafver ock, sedan han blef fången, önskat att han måtte blifva lös i åtta dagar, så länge (tills) han finge värmt en hop, och sysslat så, att han hade något att dö före». Den wärendske skogsmannen på 1600-talet är således blott en gengångare af den gammalnordiske stigmannen eller vikingen; han lefver okufvad och okuflig, under en fortsatt kamp emot samhället, och när han slutligen går under,
