trottsar han ännu i sista ögonblicket och dör utan fruktan, såsom han lefvat.
Likasom skogsmannen sjelf, så är ock hela sättet för hans uppträdande i hög grad ålderdomligt, och förer oss tillbaka djupt in i de gotiska folkens forntid. Detta uppträdande har nemligen hela karakteren af en gammaldags fejd, förd af en individ, antingen emot en annan individ, eller emot en viss ätt, eller slutligen emot hela det ordnade samhället. I de flesta fall inleddes denna fejd genom en ordentlig fejde-förklaring, i domböckerna omtalad under namn af trug, hot eller undsägning. Vare sig nu att sådan undsägning skedde personligen eller genom budskickning, så angafs deri icke blott det sätt, hvarpå skogsmannen tänkte söka sin fiende, utan ock de vilkor, under hvilka han vore benägen till fred. Vanligtvis bestodo dessa fredsvilkor i någon penning-summa eller annat gods, som af den angripne borde till angriparen erläggas eller utfästas. Sådant heter i domböckerna att truga någon hans gods af. Var nu den angripne böjd att antaga vilkoren, så öppnades en underhandling eller dagtingan, som slutligen ledde till fred. Sådant heter då i domböckerna att köpa sig frid. Freden afslutad, bekräftades vilkoren genom ordentliga löftes-män. Man har i Wärend exempel på sådana fredsslut ännu så sent som år 1621.
Blefvo deremot freds-vilkoren förkastade, så utbröt fejden, efter den tidens sed, med öppet våld antingen emot fiendens person eller emot hans egendom. Skogsmannen hade härvid alltid fördelen att kunna välja tid och tillfälle för sitt anfall,
