tjufvarne voro komne af gården med tjufnaden, halp den lille pojken sin syster upp genom taket och hon tog bommen ifrån dörren, så att pojken kom ut, mötandes sin fader på kyrko-vägen, och budade honom huru hans legda-karl hade sysslat i gården». Bonden tog så med sig en kamrat och gaf sig efter tjufvarne, och upphann dem två mil in i Danmark. Nu uppstod en strid, i hvilken bönderna blefvo segrare och grepo tjufvarne och förde dem till tinget med godset. »Och efter förbemälde tjufvar sin gerning bekänna och äro en hop onyttigt parti, som i denna dyra tiden gå i lättja och intet slå sitt facit på annat än stjäla och göra illa, och sådant parti finnes på gränsen, var allmogens begäran, att de måtte blifve straffade». De blefvo derföre dömda till galga och gren.
Eld och brand är, såsom domböckerna visa, ännu på 1600-talet en vanlig undsägning af skogsmännen, vare sig af hämnd eller för att truga sig till gods. Ibland andra förtäljes om en biltoga-man i Kinnevalds härad, vid namn Kyrko-Pellen, att »de fattige folk, som på enstaka hemman boandes voro, hade för honom ingen frid, utan måste köpa sig af honom frid, och när de det icke göra ville, undsade han dem med brand, det mångom veterligt är». Emellertid antogo de enskilda fejderna sällan denna form af ytterlig vildhet, och blott ett enda fall af verklig innebränning omtalas ifrån Konunga härad, år 1599, »den tid en hop skälmar uppbrände gården Torfvastehult med by och bonde,
