Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/385

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
376
KAP. IX. RÄTTS-TILLSTÅND.

hustru och barn». Denna våldsgerning väckte ock på sin tid ett stort uppseende, så att Gudmund i Blötemåla, ännu så sent som d. 14 Juni 1621, »lät inför rätta uppskrifva sina lag-gerdsmän och ville göra sig fri, att han aldrig var i råd eller gerning med det parti, som uppbrände Torfvastehult med bondens hustru och barn». Ett försök till innebränning gjordes ock, år 1621, af den beryktade skogsmannen Nils Blantingsson i Die. På samma gång denne skogsman stal en hop silfver och annat gods ifrån Truls i Snågenäs, hade han nemligen »af öfvermodighet stuckit eld tre städer i näfvern under taket, viljandes innebränna bonden med hustru och barn om natta-tid. Men», tillägger domboken, »Gud Allsmäktig, för de menlösa barn och annat oskyldigt folk der i huset sofvo, halp att elden af sig sjelf utslocknade». —

De våldsamheter, hvilka på detta sätt i olika form utöfvades af skogsmännen, framkallade ännu vid början af 1600-talet en allmän osäkerhet, och gåfvo i Wärend en bild af det gamla nordens outvecklade rätts-tillstånd. Synnerligast var denna osäkerhet stor i gräns-trakten, der den ökades under fejderna med Danmark, och våra tings-handlingar vittna mångfaldigt om den fruktan, hvarmed hela det oroliga partiet af biltogamän och fredlösa blef betraktadt af menigheten på gränsen. Vid Kinnevalds härads ting i Kolshaga d. 19 Mars 1611 klagar derföre allmogen, »att en hel hop dråpare, tjufvar, horkarlar och andra missgernings-kroppar gingo fridlösa och förhöllo sig i Danmark, der dem blef frid och tjenst tillbuden. Derföre, efter allmogen