var derföre blott en fortsatt inre och yttre kamp, och den gamla stam-författningen tjenade ofta blott till att gifva åt de enskilda stridigheterna en större utsträckning. Individens fejd utvecklade sig nemligen, genom ättens inblandning, till slägt-fejd eller ätta-fejd, och ätta-fejden kunde lätt urarta till en stam-fejd, som väpnade det ena folket emot det andra.
Spåren af dessa i folk-lynne och folk-sed djupt rotade förhållanden äro i Wärend fullt märkbara ända in på 1600-talet. Enskilda stridigheter bli således ännu på denna tid i domböckerna omtalade, under det betecknande namnet af fejd eller ofrid, och antaga i allmänhet samma karakter af yttre våld, som vi ofvan bemärkt i afseende på skogsmännen. Fiendtligheterna inledas nästan alltid genom det slags offentliga uppsägning af freds-tillståndet, som vi tillförene omtalat under namn af undsägning, och afslutas under bemedling af häradet, genom ett ordentligt fred-slut, som i domböckerna får namn af förbund eller förlikning. Genom sådan förlikning, bekräftad inför rätta och på öppet ting med hand och mund, återställes då det brutna freds-fördraget, i domböckerna kalladt frid eller trygder, trögder, så att hvar och en af de stridande blir felug, eller tryggad emot all vidare fiendtlighet. Först efterhand och med mera utvecklade politiska förhållanden, begynner samhället sjelf, representeradt af folk-matgen eller konunga-magten, att ingripa i dessa freds-slut, icke blott såsom medlande, utan tillika såsom högre bjudande myndighet. Detta sker då antingen genom serskildt utsatt vite, såsom
