f. ex. när i Albo härad 1621, emellan de stridande gårdmännen i Smörhöga »upprättades ett sådant förbund, att hvem som denna förlikning rifver och här emot misshandlar, skall hafva förbrutit en oxe till kronan och kyrkan och 2 daler till nästa hospital;» eller ock genom att emellan de tvistande ljusa konungens frid. En sådan fridlysning omtalas i Albo härad 1623 med följande ord: »sedan blef dem emellan ljuster konungens frid, att ingen skall sig emot annan förverka, antingen på konungs allmännings-väg, i skog, eller hvar dem händer att mötas, vid edsöre-brott tillgörandes».
Af den utsträckning, som de enskilda fejderna icke sällan antogo, såsom ätta-fejder och stam-fejder, bibehålla sig jemväl märkbara spår fram i nyare tid. Ätten var nemligen, enligt folkets uppfattning- in på 1600-talet, ännu solidarisk (jfr. § 175) och domböckerna visa oräkneliga exempel, hurusom hämnden sökte den ena fränden såsom ansvarig för den andre. Skogsmannen Nils Rob hämnades derföre, såsom vi ofvan berättat, på Nils Svensson i Kampingemåla, i stället för att söka brorssonen till Nils’ hustru, och en annan skogsman, Måns Löf, öfverföll Nils i Guttemåla, då han blifvit osåt med dennes broder (jfr. § 186). Likaledes öfverföll biltogamannen Nils Pedersson i Rimsehult bonden Per Störgesson i Stensmåla, utan annan gifven orsak, än att denne var en frände och således äfven blodshämnare till en man, som skogsmannen tillförene ihelslagit. Samma åsigt låg äfven gömd på botten af den råa fornseden att bränna icke blott by och bonde, utan ock hustru och barn. Den enskildes
