Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
380
KAP. IX. RÄTTS-TILLSTÅND.

fejder voro således i grunden tillika slägt-fejder, hvilket äfven uttalar sig i Anders Kråcks yttrande, sedan han år 1618 gifvit banesår åt Per Håkonsson i Trollemåla: »jag har tillförene slagits med den slägten; de skola en gång bli ledse vid mig».

En lemning af dessa medeltids-fejder har ända fram i vår egen tid bibehållit sig uti de blodiga slagsmål, hvilka ännu i mannaminne, utan någon märkbar yttre anledning, årligen föreföllo vid Wärends större marknader. Man kämpade nemligen vid dessa marknads-slagsmål alltid sockna-vis, så att socknaboarne, eller den gamla ätten, oföränderligen slöto sig tillsammans och kämpade på samma sida med sina närmaste stamfränder i angränsande socknar. Vid Enderyda slogos således alltid Wislanda, Skatelöf och Thorsås socknar å ena sidan, med Wierstads och Stenbrohults socknar å den andra; vid Moheda stredo likaledes de norra socknarne i Albo härad emot de södra socknarne o. s. v. Saken var så djupt rotad i folkseden, att åtal för dylika slagsmål aldrig förekommo vid häradsrätterna, om icke någon blifvit dräpen, utan det tappande partiet nöjde sig att stämma möte med sina fiender till nästa marknad, då de skulle få så godt igen. Deremellan var stillestånd. Enahanda var äfven förhållandet på marknaderna nere vid gamla gränsen, endast att slagsmålen här voro om möjligt ännu vildare och blodigare. Vid Loshults marknad föreföllo länge ordentliga drabbningar emellan Smålänningar och Skåningar, likasom vid Ebbemåla emellan Smålänningar och Blekingar. Marknads-striderna på gränsen bibehöllo således hela karakteren