presten i Hofmantorp, Herr Lars Björnsson, råkat i tvist med sin stätte-granne Anders Hångeson, fordom höfvitsman öfver Albo, Kinnevalds och Norvidinge häraders knektar, och höfvitsmannen, vid Brittemessotid år 1614, drog till Wexiö med några beskedliga dannemän, så kom Herr Lars ridande efter honom på Risinge gärde, och när höfvitsmannen kom inemot Holstorp, red Herr Lars fram om honom, sägandes: »nu skulle alla de tusan djeflar vara prest, att jag icke skulle få stiga af min häst och slås med dig»! Stånds-skillnaden var icke heller ännu denna tid så märkbar, åtminstone icke i vår aflägsna lands-ort, att deraf vållades någon betänklighet hos den frie bonden att kalla herremannen till personlig strid, och förf. hörde i sin barndom berättas om en adelsman, vid namn Steuch, som, långt in på 1700-talet, blef af en Wislanda-bonde fordrad till envig på den stora skogen söder om Oby.
Då möten af denna art, för bibehållande af sin rättsliga karakter förutsatte full och ömsesidig frivillighet, föregingos de i vanliga fall af en utfordran, i hvilken den ena parten vädjade till den andres heders-känsla, för att så vinna hans bifall till en tvekamp. Af de häftiga ordalag, hvari denna utfordran frambars, erhöll den sitt namn af maning, och när Per Stråle år 1624 blef trätandes med fändriken Jakob Man och kräfde honom till envig, nyttjar domboken derom de betecknande uttrycken, »när han länge blotas och mant». Maningen får eljest oftast heta utmaning, eftersom en sådan ordnad strid alltid borde försiggå ute, under bar himmel, hvadan ock domboken härom nyttjar
