uttrycket, att den ene manade den andre ut, eller ut för dörren att slås. När år 1627 Jon Månsson i Transjö och Jöns Gudmundsson i Hult vid kyrkan fört sig samman om ett par oxar, och Jon skuffat sin trätobroder för munnen med ett par handskar, blef Jöns häraf förorsakad att »mana honom ut af kyrkogården att slås med sig», och drog sin knif i kyrko-lokan och steg utöfver och hade dragna knifven i handen, o. s. v.
Sjelfva den fria plan, på hvilken enviget utkämpades, får i domböckerna namn af vigvallen, och synes i forntiden ha varit serskildt utmärkt å de gamla tings-platserna. Ännu på 1600-talet hörde i Wärend till ett ordnadt envig, icke blott att kampen skulle försiggå under bar himmel och inför vittnen, utan ock att vigvallen skulle betecknas med en uppsatt stång, eller med brinnande ljus, således med helgade och symboliska tecken lånade ur den hedniska sol-kulten. I Kinnevalds dombok för år 1609 omtalas en tvekamp, der den ene manade den andre med de orden: »kom ut om dörren, du och jag!» hvarefter han sjelf »gick ut och satte en stång tillreds». Vid ett annat tillfälle omtalas, huru som den ene sprang upp ifrån bordet, tog sin värja och begynte med många förtretliga ord mana den andre ut. Och en af de närvarande tog ett ljus och en annan tog ett ljus och följde med ut och ljuste, och utmanaren stod med sin dragne värja. Meningen med dessa urgamla bruk kan för öfrigt icke vara tvifvelagtig. De afsågo helt enkelt att gifva helgd icke blott åt strids-platsen, utan ock åt strids-sättet.
