näsan, så att Påvel bar märket i all sin tid. Då drog Påvel ut sin sabel och högg Per Öde i hufvudet, så att han svimmade. Straxt kastade bonden i gården sin kanna och slog Påvel i bröstet, och med detsamma reste sig Sone Öde, som satt på sätet, och slog Påvel med bössan tre slag, så att denne seg å sned emot väggen. Men vid att Sone skulle fullfölja med flera hugg med bössan, högg Påvel i yrseln igen och högg Sone Öde i hufvudet, så att han straxt blef död.
Påvel ville nu gifva sig omkring bordet och ut på golfvet. Då kom bonden i gården emot honom vid bords-ändan och slog till honom med en knif; men Påvel bar armen framför sig och blef stucken igenom armen, så att tre fingrar deraf blefvo klumpne. Då kom Per i Långasjö emellan och ville taga frid, och tog uti Påvel och ville hafva honom emot dörren. Men bonden i gården stack ännu en gång öfver Peders axel och drabbade Påvel emellan skuldrorna, så att denne sedan var och blef en krympling, så länge han lefde.
Och Påvel låg vid sängen i tio veckor och lät bära sig ut i skogen på en bår.
När denna dråps-sak kom för rätta på tinget med Konunga härad d. 3 Febr. 1615, infunno sig Påvels i Strånganäs närmaste slägt och förvandter och begärde lejd för dråparen till tinget, hvarefter Påvel sjelf inför sittande rätt bekände, att han å vigvalle var, dess viljandes, och hade ihelslagit Sone Öde. Äfven bevisades, att dråparen hade tillbudit böter och förlikning; men den dödes slägt var obillig och ville icke låta sig tillfreds, med mindre
