dråparen ville till dem utfästa en odräglig summa, nemligen öfver 2000 daler. Och sedan nämnden hade lutat sin hufvud tillhopa och härom rådslagit, gåfvo de sådana svar, att eftersom Per Öde, utan någon gifven orsak, först utslog, hade Påvel orsak att slå igen. »Men mycket mer, efter de andre honom tillika stormade, hade han orsak att hjelpa sitt lif, om han gat (ɔ: gitte). Och är klart nog, att Påvel på intet annat sätt kunde hjelpa sitt lif, utan han antingen skulle ligga eller med alfvar slå igen och våld med våld vedergöra. Är ock allom kunnigt, att Per Öde, Sone Öde och bonden i gården voro starka, frimodige och alfvare karlar, och Sone Öde hade något tillförene slagit en karl ihel och der gifvit böter före; Påvel i Strånganäs var deremot en blygsam karl, så att han aldrig var beslagen med det ringaste perlemente. Derföre kunde härads-rätten icke döma Påvel ifrån lifvet, utan till en skälig och lidelig bot.»
Det hände sig i Konunga härad år 1619, att en bonde i Söftesmåla hade en fjerding öl eller två, och dit kom Kapitenen manhaftig Olof Persson med flera andra öl-gäster, och de drucko och gjorde sig glada. Men när det lidit på qvällen for Kapitenen sina färde, och de öfriga gästerna blefvo qvarsittande, och voro de så skipade, att Gudmund Lasseson i Udden hade sin plats främst i galbänken och Jon Germundsson i Söftestorp satt väl neder på sätet, så att der sutto fem personer ofvanför honom.
