sedan förlikning blifvit träffad. Häraf talesätten gå ut på en sak ɔ: ha för afsigt, hänsyfta, och gå in på en sak ɔ: antaga vilkor, träffa öfverenskommelse. När en sak skulle fästas med ed, gingo edamännen en efter annan inom ting-stockarne och gjorde sin ed med tu finger å lagboken. Häraf talesätten gå ed, gå lag, fästa lag, fästa ed. Eds-formuläret var härvid olika för olika fall, och det heter någon gång att eden gjordes »så högt rätten den förestafva kunde». Såsom bekant förestafvades eden i äldre tid af målseganden. För öfrigt torde kunna anmärkas, att den gamla eden, som snarare var en samvets-ed än en vittnes-ed, fick olika namn efter lag-kynnets, laggärds-männens eller laggärds-folkets olika antal och beskaffenhet. Domböckerna tala således om triggamanna-ed, sexmanna-ed, tolfmanna-ed, sex danneqvinno-ed o. s. v. Lagfästning eller edgång blef ock i gamla tider använd äfven i de mest grannlaga fall, såsom f. ex. när Erik Nilsson, på Uppvidinge ting år 1624, måste befria sig med en tolfmanna-ed, »att han ej vunnit Karins ära genom trolldoms-konst, utan var en vilja-gerning», eller när Nils i Sönnerön, på Albo ting år 1631, utfäste en tolfmanna-ed, »att hans dotter var mö och oskämd.»
Uppräcka händerna. — År 1615 d. 28 Aug., vid laga ting i Uppvidinge härad, förhandlade Ståthållaren Isak Hendriksson med menige allmogen och lät uppläsa Kongl. Maj:ts bref af d. 27 Juni 1615, med varning, att de icke måtte låta sig förföra af en hop patenter, som här och der instickas
