öfver gränsen af en hop förrymda skälmar och ovisst parti. Dertill blef svaradt af presterskapet, nämnden och menige tings-allmogen, att de alla samteligen tacka Gud för den konung och herra, den Gud Allsmägtig oss alla till beskärm unnat och beskärt hafver. »Den samme utlofvade allmogen med uppräckta händer och munn, att de härefter som tillförene vilja hafva H. K. M:t och Sveriges krona uppsatt och ospardt lif, blod, och allt det i deras förmögenhet är eller blifva kan, och aldrig afvika. Detta de alle med uppräckta händer samtligen bejakade.» — Samma gammalnordiska tings-bruk blef på denna tid nästan alltid iakttaget, när helst en större menighet samfäldt åtspordes om sin mening och gaf jakande svar. Det heter således vid ett annat tillfälle, då en af konungens ämbetsmän uppböd sig till häradets skottsmål och begärde tings-vittne om sin förvaltning, att »nämnden och menige härads-män uppräckte händer och gåfvo honom ett ärligt skotts-mål». Vi hafva häraf ännu det gamla talesättet att taga emot med uppräckta händer, d. v. s. villigt och med fullaste bifall emottaga någonting.
Räcka hand. Sträcka händer samman. — Alla aftal och löften blefvo fordom bekräftade med handsträckning. Att räcka hand under ryttarefanen är således, på 1600-talet, att låta städja sig till ryttare. År 1618 förekommer om en bonde i Kinnevalds härad, som ville räcka hand för sin son, att denne skulle tjena troligen (ɔ: troget) för en annan. Att räcka hand för en annans gäld är liktydigt med att gå i borgen för en annans skuld o. s. v.
